Hösten faller ned och spårvagnens ryckiga rörelser drar åt sig snabba blickar då den rusar nedför backen. Somliga går med trasiga skor, som min pappa brukade säga. Vissa andra går med klackar på magasinsgatan och förtränger verkligheten med flädershots, påminner mig mer om min verklighet just nu.

En blommig klänning, en blå jacka, den feta mannen i busskuren, regnet bara öste ned. Även fast solen sken den dagen.

På morgonen då vi vaknar skapas ett frivilligt väsen som håller i sig hela dagen, antingen är vi On eller så är vi Off. Beroende på tidigare händelser i livet som påverkas av varje intryck den fördömda måste bearbeta.

Just sådana här tankar driver jag omkring på. Vem hade egentligen rätt när kassörskan tyckte att skorna var i perfekt skick att lämna tillbaka ovetandes om kvällen innan då de släpats backe upp och backe ner, i berusade fötters svängning?

Regnet fortsatte att ösa ner och jag bytte lägenhet. Flyttade in till storstan och förvred mig själv genom att ständigt gå i affärer och känna på de vackraste tyger. Sömn var överskattat och vinet flödade. Olyckan och otryggheten, även fast denna dörren hade två lås kunde jag inte sova. Berusad av längtan efter en varm kropp att somna in i. Talspråk och pianospel.

Jag tog mig upp på ett berg i mitt sinne, en svindlande utsikt över det skymmande landet. Tusentals lampor var tända, men vi lyckades aldrig få dessa människor att förstå.

Vad är lycka och när får jag den? Skrek jag under mitt täcke, för mig själv, nedgrävd med musiken i hörlurarna på högsta nivå, kuddarna tätt intill min kropp, för att få den att sluta skaka och med för lite klar vätska i min kropp. Det var mitt sinne som talade. Var det rent eller var det lika smutsigt som vattnet som duschades av min kropp samma kväll efter att helvetet bröt loss?

Vi kan resonera hur länge som helst, men tar gärna inte för givet saken i våra egna händer.
Men vem räddar den som faller från berget när det slutar att regna, solen går upp och man måste trycka på On?