Huvudet värker fortfarande, precis som om jag hade slagits med ovädret. Papperna ligger oskrivna mitt emellan Göteborg och Uppsala. Pressen på mig höjs och jag vet inte änden på problemet.

Stressen av att alltid komma först kväver mig, sanslöst, sömnlöst. Trycket pressas till den gräns likt de sista andetagen innan man försvinner ner i djupet.

Jag spyr tills det inte finns något mer att spy. Jag borstar mitt hår tills tovorna reder ut sig men håret är ändå trassligt, taggigt, ett virrvarr av kyssar, vodka och nattklubbsluft.

Husen slungades förbi utanför taxibilens fönster, ett kolossalt mönster av neon. Jag blundade, kände röken i min lungor, tungt, förgiftat.

Jag ringde mamma. Hon sa att det finns svar på alla frågor. Och att meningen med livet är att lära sig.

Jag önskar att jag vore lika ren som alla andra.