Undrar om det spelar någon roll att blinka till en sista gång?
Trycka på den där lilla knappen och förlora sig själv i havet. Då menar jag självklart sex, och alkohol...
Minns du första gången vi sågs? Framför Vasaviktoria hållplatsen, i regnet som höll sig uppe tack vare tunga moln och gråtinner i luften. Du hade din fula jacka på dig, lika ful som din väns orangea väska som hängde runt den feta halsen.
Exakt så träffades vi, obetydande, anonymt och på ett helt fullständigt ovetande sätt för att sedan, ett halvår senare veta allt om varandra. Oviktiga och viktiga, förädlade och förfasade, materiellt och ickemateriella ting.
Nu längre vill jag inte kunna ta på det som är vackert, abstrakta ting gör mig levande, konkreta ting gör mig nervös.
Bruset från bilarna när haglet slår mot dess motorhuvar, fönsterbläcket och gömda människor i busskurar.
Du var mitt abstrakta hjälpmedel mot sömnen, mot livet, mot sanningen.
Du hjälpte mig att fly samtidigt som du gjorde mitt halvår till ett helvete.