Det finns ingenting som kan förklaras med ord när vi gick där, armkrok igen, över kungsport, ned för avenyn. Och när ölen smakade som bäst, när du påminde mig om när vi gick sådär, precis som förut, armkrok, du i din kappa, jag i min päls. Uppför avenyn, ned för avenyn. Skrattande. Stolta. Brinnande och fyllda av kärlek. Det är sommar nu, men jag minns det som igår.
Och du lyssnade på mig, du sken upp som en sol när uteserveringens bartender blinkade åt mitt håll, du såg mig. Du såg mig, jag såg dig, med ditt svall, din fina kavaj, dina mörkt bruna ögon och ditt leende som bara jag vet. Du var stolt över din nya klocka. Breitling.
Bartendern fyllde oss med glädjerus. Du fick förklarat för mig vem du var nu, att du tänkt på mig och vad du tänkt om mig. Om resan till London i november och om hur mycket du tycker om att hålla min hand.
Jag minns så mycket, och vi tycker båda att det var våran livs bästa tid. Den förgyllande hösten. Med för mycket alkohol, för mycket god mat och för mycket kyssar.
På ett bananskal halkade vi in till min bar. Och vi höll oss på strået. Vi halkade fel men ändå så rätt.
Det skulle passat bättre om vi hade träffats ett år senare. Men vet du vad? Jag vet nu vem jag är och jag vet nu också vem jag är när jag är hos dig.