Falskt alarm. Men det är mest synd om dig som måste kämpa för att hålla dem vid liv. Vännerna.
Och lite synd om mig med som bara dras till de svaga.
Jag är ingen fjolla. Inte du heller.

Inte han som jag hade sådan lust att hälla ölen över, och inte hon som inte gjorde sitt jobb och hatades till punkt. Vi är bara bekräftelsesjuka och falska. Allihop.

Jag är sjuk och jag vet det. Men bara fysiskt och det gör mig enbart starkare psykiskt, för att ens orka med denna sjuka värld. Att kunna lita på folk, att kunna sjukna till den nivån att spy galla över personen ser jag som en svaghet. Min metod bleknar, gör mig svåröverkomlig och anonym.

Denna text förvandlas som kungen till knugen för dig och berättar inga nödvändigheter till dina ögon som redan sitter så brett isär. Men för mig och för alla oss som tänker, betyder detta allt.