En återblick i vad som stack mig i hjärtat då, som nu gav mig styrka och överraskande push.
Ni ger mig så jävla mycket, och jag är så jävla tacksam. Vänskap är det ända som behövs nu.

Det finns ingen som hon, som står med benen sträckta, starka, fötterna iklädda svart skinn med klackar hårda som marmor.

Bara axlar och oralsex, tanketänket slår dig när hon skickar dryga sms. Tanken slår dig att hon som en gång var hungrig inte längre kunde sluta le. Miserabelt och fantasilöst, finns inte så mycket att göra åt saken utan att ta den i egna händer, binda dem hårt, slå med piskan i luften och skrika rakt ut vad du ville göra med henne.

Be henne hungra, gör det, be hennes leende förvandlas till rädsla och skräck.
Men hon har fortfarande sina vänner kvar, och en man är ju bara en kvinnas accessoar, inte sant?