Sömnlöst, tankarna pressades på och det blixtrade till när jag plötsligt befann mig ovanpå dig, med mina händer hopplöst hängande längs sidorna. Glasblick, uttryckslöst, inställd på off. Jag hörde ditt ljud och jag rös i hela kroppen. Av rädsla och äckel.

En sekund senare låg jag ensam där i min hytt igen. Allt var en mardröm. Jag duschade länge, tog på mig mina arbetsbyxor och den blå-röda t-shirten. Gäspade och satte nyckeln i låset. Korridorerna verkade växa på längden då den gröna plastmattan ändå inte gick att skrubba ren från all infrätad smuts som satt sig under maskinisternas stålhätteskor.

Passet var över men jag kunde inte sova. Bara som i en dvala vilade jag min kropp. Lät tankarna skjutsas fram och tillbaka mellan dröm, verklighet och gamla minnesbilder. Läste ut två böcker i tristess. "Utrop" och "Mig äger ingen" slog hål i min kropp, gjorde mig sårbar. Men lämnade också några svar på det viktigaste som jag ville få till mig just då.

Jag for hem, åt en pizza för att få tillbaka kraften. Satte på tv:n och planerade inför nästa jobb. Så skönt, snart får jag slippa det här, snart får jag slippa Göteborg.