Off.

Jag ser bokens framsida, smeker sidorna, stänger, öppnar den på mitten, bläddrar från höger till vänster och vänster till höger. Tar ett andetag. Läser.

Mina tårar vet inte vem jag är. Händelsen då jag var sexton år har gjort mig till ett monster. Jag höll på att bryta ihop. Att alltid stänga av blev som min drog.
"Heeej vännen, gu va fin klänning, vart är det ifrån?"
"Ta mig hårt."

Rädslan gjorde mig svag. Rädslan att ingen tycker som jag. Kraftiga fingrar spelar, en GT till, och en till. Norska pojkar betalar alltid. Vi spelade ett grymt bra spel, och jag var off som aldrig förr. Precis som den där gången du tog tag i mitt hår och skrek "Ride me like a cowboy!" Jag skrattade, vi skrattade, tog tafatt ett hårt grepp om varandra och kysstes, jag kände mig ändå tom.

Molnen blåste förbi och solen kom fram. Blottade sin glödheta yta, bringade hopp till mellanmjölks landet. Vi var på springande fot. Terapin gjorde mig försvarslös. Blottad.

Sista sidan och vi vänder på boken. Låter den ligga där i en vecka, sjunka in. Och sedan låta den falla in i bokhyllan igen. Gömd. Glömd.