Min första jobbdag och jag hade supit som aldrig förr, jag fick tre timmars sömn.

Men jag sålde också som aldrig förr och jag var back on track. Mitt i all dimma blev det lunch, nk och iste. Men jag vet inte vem du är än, om du spelar eller om du är utanför det. Varför kyssen vid brunnsparken kändes mer som en väns. Och varför jag dras till de som jag låter betala?

Både bortfallet och minnena vi med längtan har, gjorde sig återigen påmind. Vad gjorde jag där, mitt emellan spårvagnshållplatsen, turken och mitt slott? Hur tog jag mig dit? Varför stupade jag inte på vägen och vem orkade hålla min hand?

Allt rör ihop sig nu, det som jag trodde att jag höll om hårt. Mannen med talan och så plötsligt blev det två för mig igen. Kontrollen är någon annanstans, jag tappar greppet om allt.

Kanske behöver jag sömn, en återställare var ej att tänka på.