Ett, jag ligger halvnaken. Två, han ligger naken. Tre, jag kan inte. Fyra, jag måste avslöja.Hans sprängande muskler gjorde det svårt att motstå att kyssa dem också.
Jag gör det inte, det bara inte går. Läpparna talar inga sanningsord. Mina läppar säger att svaret får vänta tills han kommer hem. Jag log och försökte se så lurig ut som möjligt. Men jag visste att han såg rakt igenom mig. Frustration.
Pulsen tickade i mina vener, jag vred mig. Fanfanfan. Att detta var min första rökfria dag sedan fyra månader tillbaka gjorde inte saken bättre.
Egentligen skulle jag kunna säga det direkt, rakt ut. Men om han nu ändå ville, då skulle jag dö av kramper. Det vet jag. Och jag hatar mig själv för att jag måste hålla mig och jag hatar mig själv för att om kramperna kommer igen tänker jag aldrig mer, det går bara inte.
Jag gick ut genom dörren, kände hans frustration bakom mig och jag omvandlades otroligt elak. Jag undrade just i den stund om jag hade rätt att känna så. Först reta, sedan sticka. Jag undrade även varför jag i den stund inte tänkte efter om jag verkligen ville. Avslöja. På riktigt. Han kan ju också bara vara felfelfel liksom.
Men jag vet hur jag ska göra. Om en vecka. Jag kommer gråta en flod. Hemma hos mig, det är bäst så. Så kan har fly om han vill. Det är risken jag får ta.