Han var en livsnjutare. Filosofisk, galen, flummig, muskulös, stark. De armarna fick mig på fall. Och vi badade in i natten, den ljumna luften, musiken, alkoholen, kroppen, allt var perfekt. Förutom mitt tillstånd. Jag var som en akrobat, vred mig, ville kasta iväg min avhållsamhet. Skrek inombords, paniken fyllde mitt sinne. Men jag tryckte på off. Ordentligt den här gången. Men hans kropp var finare än den förres, och precis perfekt i ett lagom tempo. Den vita soffan och det gröna överkastet bleks i mitt minne. Det bleks så fort. Kullerstenarna, portkoden, spårvagnsresan, hemmafesten och ölen bleks bort. Kanske blir det ett slut, kanske blir det en början på något nytt.
Jag ville så gärna visa mig själv. Trycka på on, släppa loss, berätta allt. Men det skulle blivit för mycket. Hans sorg träffade mitt hjärta, knivens egg punkterade mina lungor. Det skulle blivit för mycket för den gången. Jag var ordlös. Tatueringen, fotografierna han visade. Precis som jag.
Men jag lät mig ändå skyddas, och somna i starka armar. Precis som om det alltid hade varit vi.
Han var två centimeter kortare än jag. Och jag kallar honom Modig.