Knastrande molekyler, förvrängning av verkligheten. När man kommer över gränsen från klar, till helt underbar, då man trodde att man var klar och trodde att man var glad så exploderar man.
Jag vek ihop din äckliga tröja, skrev någon mening på en post-it. Lade ner dem i en gammal påse från The Garden Collection H&M. Jag gick över hela stan, jag gick 6,2 kilometer. Hängde påsen på din dörr, och gick därifrån.
Jag fick en flashback, det luktade restaurang i din trappuppgång, dit bara fina flickor fick komma. Dörren till tvättstugan där jag en gång besökt damrummet då du renoverade om ditt badrum var stängd. Hjärtat bankade febrilt. Fick jag en kick? Eller blev jag bara andfådd av trapporna?
Jag hoppas verkligen att du inte hör av dig för FUCK YOU!