Vindstilla, mellanmörkt och väntande. Det kunde ha vart vilken årstid som helst. Skuggor av uttryckslösa ord bildar din mening i mörkret. Sanningen förvrids, tempot höjs och klockor tickar på.

Ni hittar mig vid baren, med en gt i handen, påverkad, smått salongsberusad, nästan full. Med mitt utsläppta hår gömmer jag mig för gamla, ouppklarade smittobärare till affärer. Klänningen är oftast svart, en klocka är ett måste för att följa kvällen och lättare återberätta den med tidskomplimanger och kryddor. Kanske har jag med mig en kvinnlig vän, kanske ibland också en manlig. Spanande efter den ultimata alfahanen. Jag är lömsk och effektiv på ett övergripande sätt. Jag lägger sällan orden i din mun, jag ler istället och låter dig själv gräva din grop, djupare efter varje meningsbyggnad. Om du är ointressant lyssnar jag på musiken, annars följer jag dina läppar.

Jag är madonnan.
Jag är hon som stod i centrum tills hon tröttnade och övergav platsen till de som inte visste bättre. Hon som kunde bartenderns namn, spela lätt och spela svår, hon som visste hur folk med mycket girighet behandlar problematik i vardagen. Hur egenföretagare stödjs i sina intressen och hur social kontakt uppstår. Jag är hon som visste när glaset skulle tömmas och hon som älskade att spela vanilj, men också hon som satte dig på plats och spelade med öppna kort. Sa jag att jag är madonnan?