Idag hände det, jag kände mig som Bridget Jones där på parkbänken, med mina alldelles för tajta spinningbyxor, en alldelles för tajt, svart långärmad hoodie då solen stekte hål i mitt huvud, jag hade glömt mina solglasögon så jag kunde inte gömma mig. Jag väntade på att min vän skulle dyka upp så vi kunde spana på snyggingar i parken och "låtsas-ha-sprungit-ett-maraton-varv". Men istället blev hennes vagn försenad av att en alkoholist kollapsade och blev medvetslös. Så jag tog upp en ciggarett och kände skammen välla över mig. Jag tillät det. Nu efter sitter jag här med en skål nudlar och grönsaker, tvätten är i maskinen, ska snart inta mig en rejäl bit kladdkaka och jag tänker, hur fan hamnade jag här?Ni som följt min blogg vet exakt hur. Men vart tog det vägen att vara "inne" med att vara singel? Jag dömer ingen, inte ens Jessica Odqvist, Koll på avenyn eller Juliette. Men måste alla singeltjejer vara psykiskt instabila?
Jag är rätt glad ändå, mest glad är jag nog för påsen jag hängde på hans dörr. För när jag sa stopp så stack jag pennan mot hans bröst, tryckte den så djupt in. Fick han äntligen att förstå. Att med mina känslor leker man inte.