Röda väggar, helkaklat badrum, tvåtusenfemhundra. Jag ryser och mitt te har svalnat. Jag bytte lakan där du sov. Jag krossar porslinet och målar dig som hypotes. Balansgång mellan att gömma sig under sminket eller slå huvudet mot väggen. Du kan aldrig stressa fram min tröst.

Personliga jesus äter atarax och drar undan solen, med följer persiennerna. Han kunde inte sova då bakteriella ting bet sig fast, grenslade över skillnaden mellan att se svart och inte veta vart den andra linsen är.

Busenkelt, viljan att vara död.

Mitt språk talar inte som er, tanken i grunden är den samma, imse vimse. Vi ser hästarna löpa, bränn er fast vid mitt minne. Luften tog slut när pennan i handen skakade liv i vad jag egentligen skulle skriva. Mina beslut talar inte som ni.

Jag såg så dum ut där vid spårvagnshållplatsen. Ni skrattade från andra sidan. Jag snuddade staketet, lade den vita stenen i din hand. Slöt den om och gick min väg.