Så många gånger, jag har slagit in ditt nummer i min telefon.
Så många gånger din msn-ruta har varit uppe på min skärm, i hopp om att du ska skriva något. Eller i hopp om att jag ska våga, skriva, hej.
Min familj hälsar att de är oroliga för mig, jag är för mycket ensam säger de. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Ena halvan av mig vill stänga mig in, äta scones och dricka te i min ensamhet framför danska serier, flera dagar i sträck. En annan del vill komma ut, byta jobb, lyssna på glad musik, träna och pussa på pojkar.
Just nu finns jag någonstans där emellan. Är de det som kallas ett liv kanske?
Vart tog allt vägen?
Och varför måste alla bara vara så kära hela tiden? Varför måste grannen ha halal-fest mitt i natten? Varför är linjära ekvationer så jävla svårt?
Varför är männen omkring mig inte perfekta? Varför vill jag ej kyssa dem tillbaka som förr? Varför i helvete är jag inte lika vacker som förr, varför låter jag inte bli och varför blev just jag sjuk för, varför utsätts jag för denna fas och vem i helvete bestämde det här?!