Jag grät tidigt idag. Innan du ens hade öppnat munnen. Ett halvår med en blandning av förvirring, stelkramp och eufori. Väggen kastade med mig ner till djupet, och du berömde mig för mitt fina fall. Jag hade min gråa skinnjacka på mig, den med nitarna.
Jag klädde av mig naken och dansade med brustet hjärta och leende läppar. Svängde med höfterna och drog upp min kjol. Kastade håret bakåt och lät alkoholen sjunka in ordentligt för att sedan stanna upp och böja mig ner, ta en till. Tight, just like a brazilian ass. Fuck, jag har slutat att bry mig om att finna glädje i det själv. Har jag blivit en robot? Eller kanske en människohatare?
Talar ni som mig, talar ni mitt språk?