Jag trodde det räckte där. Med de två drinkarna. Det var fullsatt och bartenders jobbade febrilt. Lika febrilt som alltid på B. Jag hade på mig min nya blus. Du berättade om dina roliga dejter, vi hade skrattat, du hade kallat mig söt. Du var snygg och hade de brunaste ögonen. Det perfekta livet med lägenhet i det finaste området, du jobbade som VD och vi fortsatte tills vi blev så fulla att vi nästan ramlade in i varandra, bytte ställe. 7eleven. Bytte ställe till SB. Det var en kväll som aldrig ville ta slut. Vagnen kom aldrig så taxin kom i tid hem till dig. Hem till dig som den egentligen inte skulle. Vi sjöng låtar och drack rödvin. Jag rökte i ditt fönster. Såg ut över avenyn som fick sin dimma lättad och solen som steg när min telefon ringde.
Det var Han. Han hade pulver-race.
In i dimman, snacka, snacka. Jävlar, jag är ju på dejt... hur ska man lösa det? Hur FAN I HELVETE ska man lösa det? Jag försa mig, så jävla hårt. Glasiga ögon, slippriga fingrar, ner i trappan, ytterdörren drämdes igen bakom mig med en sådan kraft att det fortfarande ekar i mitt söndriga huvud. Upp för gatan, upp för en trappa till. Jag var framme. Hos mannen som så många nätter, så många sidor i min blogg hamnat.
En och en halv fix senare var allt glömt. Och alla de sju gin & tonic som jag tidigare hade svept under kvällen var som bortblåsta. Klockan var 06.00.
Hög som ett jävla hus badade vi in söndagen. Pulsen pumpade och vi förstod varandra perfekt. Det tickade i mina nerver. Klockan var 07.00.
Törsten och hettan var olidlig, jag såg mig själv i spegeln innan jag duschade kallt. Klockan var 12.00.
Jag darrade på vagnen hem. Jag darrade som ett jävla asplöv. Jag var så fruktansvärt rädd. Jag fick ett mail, ett HORA, ett GO FUCK YOURSELF och ett helvetes jävla samvete.
Jag bad om ursäkt, men ruset var perfekt.