Genmanipulerade flickor, brända ben. Hit me. Baby, såg du när speglarnas ljus dansade över väggarna på den låsta kliniken? Vi var fjorton år, sängen var hård, vi var fjorton år och såg ingen annan än oss i världen, jag och Emelie. Vi var vi två och det fanns inga mer.

Nattduksbordet försvann och jag seglade över i ett telefonsamtal från min bror. Var han äntligen orolig då? Vi fick spela fort för att hinna med, för att hinna nå knivarna i lådan innan ni satte hänglås på handtagen. Flerfärgade tyger omslöt omsorgsfullt fåtöljerna i konferensrummet och manschettknappar av de finaste, knäppta händer och rynkade ögonbryn. Hmm och hmm, blev till diagnoser och flera år senare fingeravtryck på vad som en gång hette ångestdämpande.

Jag slog mig loss, spelade rent ut sagt ett helvete genom att sminka bort mina dikter som ett innehåll i min dagbok prytt med torkade blommor och gamla fotografier på det som spelade roll. Men du blev fast. Ditt hår växte, men dina läppar bleknade.

Emelie, i vilken himmel finns du nu?