Ett telefonsamtal bort. Jag fick hålla mig i kragen för att inte låta stel. Du berättade för mig om en annan. Du berättade om att du var kär i en annan, om eran natt tillsammans och precis så att jag förstod att det var äkta. Du sa att du aldrig känt såhär i hela ditt liv och att du äntligen hade hittat rätt. Du log i andra luren.

Korridoren kändes extra lång när jag smög förbi era dörrar i mina vita tygskor på frusna fötter. Ljuset från fönstret längst bort fanns där men jag nådde inte riktigt fram. Jag satte nyckeln i låset. Telefonen ringde igen. Denna gången var det bekräftelsen på att sjukdomen som fanns i ryggmärgen var den värsta av sorterna.

Och jag som trodde att du först hade tackat nej till Milano för mig.
Men nu åker du i alla fall.
Och jag som trodde att jag skulle bli frisk.
Men undermedvetet var jag bara en sekund ifrån att falla.