Groteska ultimatum bränner hål i dina jeans. Brinnande fjädrar regnar från åttonde våning och jag ser dig på knä, du gråter. Ställer mig brett isär med benen och trycker ditt huvud mot väggen och du ler motvilligt. Jag släpper din panna, spottar på dina knäppta händer samtidigt som du blundar och ber.

Brisen far genom trappuppgången när sensommar hettan sjuder genom tvärdraget. Klackarna slår hårt mot det detaljerade kloak-färgade marmorgolvet. Jag rör vid mina läppar, de färgas lila och innan jag går drar jag fingret vid dina.
Du är märkt för livet, bär på skulden från mitt hål i hjärtat och vingarna.

Vi var ej exklusiva med varandra, vi bar ej på ett svar. Parallellen mot igår vibrerar, talspråket blev en synd och La froaig kylde din hals. La froaig blev min hämnd vilket resulterade i vingklippt och falsk nåd. Lila läppar, lila sår. Lilla hjärtat, det lilla slår.