Jag steg av tåget och sensommarvärmen var som född på nytt. Dagarna som följde åkte vi fel spårvagn, järnvägen var vårat andra hem, alltför att få träffa varandra. Du spelade gitarr och jag sjöng. Jag sjöng för att jag var sjutton och jag älskade.
Jag dog då du åkte till Nya Zeeland, jag återuppstod och vi älskade som aldrig förr då du kom tillbaka.
Det doftade nymålat den dagen då vi steg in i den färdiga lägenheten. Det var våra drömmars lägenhet. Utanför var träden gröna och vi kunde bära shorts. Det var öl i parken och våra vänner kunde gott vara avundsjuka. Kylen var alltid full. Kvällarna såg vi ut över stan, bruset från Ullevi, satt på balkongen och duschade sedan varmt tillsammans. Åkte bil med dig, skrattade när vi var klantiga, körde fel väg och du korsade alltid vid fel märke. Men det gjorde ingenting att vi inte hittade till willys, vi behövde ingen mat, vi hade varann.
Men dagarna gick och när jag inte var välkommen in i din familj, precis som jag inte var i en del av min, när jag ville resa, upptäcka världen, göra det jag alltid drömt om och när jag ville ha passion och du ville ha vardag, orkade jag inte längre. All denna trygghet som vi hade bröts upp och den kvällen då allt exploderade och alkoholen tog min hand igen förändrades allt. Och jag kunde inte vara falsk, även fast jag ljög för dig, kunde jag inte vara falsk och fortsätta vara med dig. Jag kunde inte förlora mig själv mer än att förlora dig.
Efter det blev allt som dimma, mitt nya boende var fullt av killar, hotellnätter på de finaste hotellen, restaurangbesök på krogar jag inte visste fanns och gratis champagne på krogen. Allt för att bli något som jag aldrig innan hade varit, eller heller inte fått chans att bli. Jag grät aldrig för jag fattade nog inte vad som hände. Allt handlade bara om att vara snyggast på festen, lära känna bartendern och dem som kände dem. Att flytta ännu en gång var ännu galnare. Det var precis som i en film. Det fanns nätter då jag hellre hade velat bo kvar hos dig i din säng än att ligga i mitt rum och tänka på allt som hänt medan alkoholen och musiken konsumerades för fullt utanför min dörr, när det knackade och det ända jag hade att skyla mig med var mitt egna täcke. Det är så mycket jag vill berätta för dig och samtidigt så mycket jag inte kan berätta.
Det var då jag kom hem till dig som jag höll allt inne igen, jag levde livet, jag var helt galen, jag älskade det, för stunden. Mobilen var fullknökad med nummer, men alla nummer var samtidigt fel. Det var också natten till alla hjärtans dag som jag egentligen förstod att det var slut mellan oss. Ett halvår tog det för att inse vilken bra man jag egentligen kastade iväg.
Det är precis så att jag saknar våra middagar på lördagskvällarna, bio på bergakungen, byta om tillsammans på kvällarna och somna in i de mjuka lakanen. Att kunna sova sked och att alltid veta att ytterdörren var låst. Hur du tröstade mig när jag berättade om mitt liv, mina familj, alkoholen och mina vänner. Du var en bästa vän och jag förlorade honom.
Nu vet jag hur det känns att vara ensam på alla hjärtans dag.