...av min sista cigarett och jag glömde att köpa med ett extra paket.
Tjock snö och pulserande kinder, med overallen uppe vid öronen och isen mellan armen och termohandskarna skär precis som när klockan tickar och du vet att du redan är försenad.
Fjorton år senare kände jag redan hur ni började luska när ni bad mig dricka upp min GT. Nu har jag så fruktansvärt ont att jag inte kan sitta upp, jag drar mig fram, hasande i mina otroligt sexiga fårskinns tofflor med mockadetaljer.
Men jag är glad, och det är nu tjejen i videon sjunger med så tårarna sprutar. Vi stirrar och förstår inte riktigt hur de kan hålla takten även fast musiken slutat spela. Om det är ironi eller på riktigt, om det är precis som i min fantasi, eller som i våra pokerspel.
Ginger, April och Pascal, missade fikapauser, lev för dagen och utan bil och körkort. Hit me. Jag kan inte hålla mig still, eller hålla dig intill. Konsekvenserna av att allting inte skulle vara perfekt, konsekvenserna av att det varma kaffet bränner sönder.
Att vara eller att inte vara skribent, det är den jävla frågan som letar sig mellan vokalerna i denna virriga text insatt av mig för att förespråka alla vi som tycker att livet borde peppras lite till.
Och du ler, eller är totalförvirrad när du läser det här rättare sagt, jag med. Vansinnigt. Det är bara 25 dagar kvar nu.
Och ja, jag blev så glad, så jävla glad att du ringde så jag bakade en stor pizza till ingen nytta, för jag åt en decimeter och höll på att spy. Men tack att du ringde! Nu ska jag lägga mig ner, kvinnor är så jävla jobbiga.