Och jag flydde också. Tog med mig mina kastruller och kuddar och beblandade mig med den skeva ansiktsbilden i spegeln, men på väg upp fick jag en sjuk tandvärk och lade mig ner i sängen igen.
Någonstans där marknaden är som hårdast fann jag en trygghet som liknade en standard lägenhet från nittiotalet, den hade plastmatta genomgående, persienner och lysrör i köket. Men vad gör det när jag vet att jag kommer att älska det. Lägenhetens placering är perfekt, för mig. Kanske inte så perfekt för dig som inte känner till spårvagnssiffrorna. Men det gör inget vännen, det är min fristad och kommer inte att släppa in dig hur som helst.
Så, nu har jag satt i mig en hel påse familjeguf i väntan på något och stirrar mig blint på kaffesumpfärgen i tv:n. Jag har letat sofföverdrag som ska täcka den fula sammetskrokin på dess grund och funderat på vilken färg som matchar med illgrönt till min lantliga, vita inrednings stil.
Men nu ska jag träffa en mycket kär vän och sedan fortsätta kvällen med avskedsmiddag med turkisk mat och mitt favorit vin, Casillero Del Diablo.