Stängs en dörr, öppnas en annan, men korridoren där emellan är förjävlig.
Mitt emellan de lobotomerade damerna i pajlettuniformer hittar jag örnarna fastklistrade på den gröna skoltavlan med kritsträck för pilar på hur lyckliga de egentligen var innan invandrarungarna sköt ner dem med sina slangbellor till gevär.
Flickan med gluggen mellan tänderna ler och får bara fler och fler fräknar ju mer solen skiner på hennes gul-orangea hud ton. Hon hette Laura, eller något liknande och vi bodde grannar en längre tid. Mamman och pappan gick i pingstkyrkan och svordomar eller skor med öppen tå var strängt förbjudet. Deras hund var jag alltid rädd för.
Samtidigt som paljett-damerna sänker sina frälsta huvuden och ber skrattar jag högt och brett. Men får samtidigt ångest och drämmer in i tavlan så fjädrar flyger.
Örnarna fanns i pappas tavla i finrummet, och den hade farfar målat. De på den sidan i släkten som inte ens hade ett riktigt efternamn. Tavlan ska jag ha, och pajlettuniformen, Laura kan ni behålla och resten lämnar jag för gott.