En dagbok, från 2008 – till idag. Om skammen att inte vara som alla andra, skammen som ett maskrosbarn. Om drivkraften att gå från suicid, till viljan att kämpa för att få ett bättre liv, i en helt annan stad, i en helt annan kontext.
Bloggarkiv
1.06.2010
Vi kunde beskriva oss själva som barn från en annan planet.
Flickan var fyra då hon klippte sitt band mellan sitt och hjärtat i handen som hennes far höll ut. De flyttade lång, långt bort och hon var bäst i klassen på kurragömma, skaffa nya vänner, pojkar som ville pussa hennes kind. Det blev inte långvarigt och när vintern kom och snöstormen blockerade in dagiset i stormväder och mat-tanten var den ända som kunde bjuda på något att äta, glass, fick vinterdroppande gungor sving och skakade om hela världen. Krossade porslin på köksluckorna och hålen fanns fortfarande kvar. Det regnade och isade ner hela skolgården, hoppa hopprep var inte ens en tankte och snoriga näsor, blöta gummistövlar i korridoren, sylvester och regnkappa, därutanför fönstret fanns hennes drömmar.
Hon ville bli stjärna, lika stor som baby hit me one more time. Flickan skrek när hon fyllde femton att pojken i hennes drömmar inte ville dansa med henne. Hon plockade upp skärvorna av porslinet och försökte förtvivlat plocka ihop det igen. Mamma, pappa, det blev bara spillror kvar.
Måndagen, räddades från syslöjden, tisdagen, räddades från pingisen. Onsdagen var full av vita väggar med hårda sängar, röda, svarta och blå manchettknappar på dem, hon räknade noga. På kavajen fanns inga spår av skyldighet och domen löd att det inte fick förekomma droger i hemmet. Inte heller skyldighet att aga.
Matematiken fick ett underkänt, understruket förflutet och när barnen kikade fram mellan sockervaddstäcket i badkaret, skrattande, kunde segettåget mot himlen finna sin balans mellan andningen i påsen, undergivet av sömnen som påverkades av paketen på det prydliga nattduksbordet.
Amatörporr och bulle i ugnen, vinröda volvos och neonskyltar bakom blå huset, hon reste därifrån och hon kom aldrig tillbaka.
Skärvorna finns kvar i hennes hand hon håller ut framför ljuset och bron finns alltid där när hon hör det porlande vattnet utanför den bannlysta telefonrösten i den andra delen av hennes krympta värld.
Hon ville bli en stjärna, lika stor som den största av alla.