Vi använde oss utav stenar, plankor och spik för att bygga vårat bo. Som vi sedan växte upp i, delade med oss utav våra erfarenheter, skyddade varandra från den yttre, hemska världen.
Där bortom elakheterna sjöd planterade vi våra träd.
Vattnade dem, uppfostrade våra barn. Skapade den trygghet som inte längre fanns tillgänglig i andra länder förutom detta. Mjölkade säljarna på pengar, försäkrade att detta liv inte var mer värt än någon annans men släppte därför inte heller till.
Planterade betongen utanför borgarnas hus, medvetande om att en dag kan vi dem stänga in. Vi planerade revolt och tog med oss yxor och Ak47 för att förstöra dess uppenbara kärlek till känslokalla nätter, kyla. Vi klädde oss varmt, sammetshetta kinder och röken skrek att vi måste arbeta fortare. Precis som densamme autobahn färdades vi med vinden och godsvagnarnas gula ljus över vintertäcket som gnistrade dovt under våra tjocka fötter.
Vattnet var samma som Östersjöns och djuren i det levde av intet.
Kaos och slagsmål, kriget förrådde arbetarklassens lyckliga jord. Jag minns det som igår och min morfar som amputerade benet och som han talade om det finska vinterkriget, blev ett kall.
Jag kan bara försöka få en viss deja vú om det här omtalade mötet mellan gott och ont, allt annat får ni förklara själva. Vi får aldrig detta klart och när barnen sedan växte upp blev vi precis som dem, människohatare.