Jag vet att jag har er att tacka. Och super sweet sixteen är på ett skämt. Jag vill inte ha din press eller sätta press på dig. Pianofingrar på mina revben och mina vänner tycker inte att jag passar som ungdomsalkoholist. När jag tvingade dig att dricka öl med mig när det redan var stopp och du inte tålde mer och jag kunde inte hitta mig själv, jag kunde inte hitta mina uttryck och det ända jag ville var att duscha varmt, sova, leta efter morgondagens leende på mina läppar. Då stängdes dörren framför mina ögon och mitt rop på hjälp vad lika menlöst som mitt minne.

Jag kunde bara höra det eka att Min tjej är full som ett svin och hon är egentligen för ung för mig. Jag kunde höra köttmarknadens äckliga rop efter klamydia, syfilis och gonorré, jag kunde höra era äckliga klapprande klackar och era fruktansvärda begär efter bekräftelse för att sedan Kiss and tell för sina äckliga vänner som äger varenda tjej i stan.

Det var hans fel och mina vänner tackar jag för dem litar på mig. Folk pratar inte om mig, folk vet inte vem jag är heller. Jag lägger inte ut mig, jag njuter bara av blickar och att visa upp mig. Jag väljer när det är stopp, om det är på riktigt, om jag är bunden. Men det är upp till dig. Kanske sa jag för mycket, men passar det inte så får du dra. Hårda bud, men tårarna torkar väl efter ett tag och du är en mycket fin människa. Inte för fin för mig men samtidigt är jag nog inte för fin för dig heller.