Jag är så tyst, tyst och jag trippar på tå för att ingen ska höra att jag finns. Vodkan smakar inte bra längre, sötsliskigt och när Emelie och jag drack Finlandia för fem år sedan smakade den nästan inte så äckligt som nu faktiskt, när jag tänker efter. HB i soda stream blandat med fanta, det var vad livet gick ut på. Killar och hemkört.

Jag drar djupa bloss, blundar för att inte se ljusen. Blundar för att inte se svullen ut.

För dom som ber finns ingen gud att lita på.

Hålet som lyser igenom luvan när jag stänger den är bara ett hårsmån av vad världen vill ge mig nu. Det kliar och snurrar. Du vet, när du är trött men ändå inte kan sova, när musiken spelas om och om igen, du bara pratar om dig själv och dina mål, människor omkring dig virrar runt, runt en mannekäng som ler och ler och ler. Och kanske aldrig när du blir gammal och ful aldrig vill se dig mer. Du ignorerar mina ben och stickiga fingrar, matar mig till jag spyr, med händerna fulla av alvedon, tar jag mig upp på mina ben, ragglar fram till en telefon och pratar ljudlöst, ljudlöst, så att ingen ska höra att jag pratar, finns.

Jag pratar om mig själv, min barndom och mitt livstillstånd, om vänner som svek och om alkohol. Om att man väljer vilket liv man vill leva, vilken vagn man ska ta, vilken musik man vill svälja i öronen.

Naglar fast vid otympliga tankar. Blir det London eller ska jag stanna? Ska jag våga fråga, ska jag gråta?

Only god knows. Fuck god.