Trycker upp mig mot baren som en fucking trasdocka, kladdar sönder och drar i, leker med, kastar omkull. Biter mig överallt fast det gör ont, och du lyssnar inte, du vandaliserar mig. Tänk att jag en gång skulle känna mig så äcklad av ditt självgoda, överdragbara ego under och över de doft fria hotell lakanen på det lyxigaste i stan.
Han är INTE mannen i mitt liv, och kommer inte heller att vara.
Morgonstånd har guld i mun och "om du inte köper dig en riktig klocka innan jag kommer hem" är du inte lika fin längre.
Kort romans.