Är helt galen. Jag ser inte ut för fem öre men glansen skiner enormt ikväll. 90tals klass. Mister Gnister är tillbaka och det är inte långt ifrån att mitt singelliv i stora staden stupar, faller eller flyger upp ur gropen igen men passerar och blir till stoft, dör ut. För det är precis det jag inte vill.
Annars skulle jag aldrig tagit det till denna nivå, med klacklösa skor, och ut smetat läppglans som yr över hela mig. Vardagsångest, ett skrik på hjälp från alla regniga gatubarns hemlösa föräldrar.
När de snart kala trädtopparna smeker sina sista dagar.
Vad vill du mig? Vad vill jag dig utan mina känslor?
Varför är jag så vek och sönderanalyserad numera? Men skrik då, skrik och tyck synd om dig själv, eller gör något åt din situation utan att varje dag kippa efter andan i den lilla luftpåse du smider ditt liv i.
Eller varför kan du inte bara sälja dig själv?